Volleyboll

”Varför spelar du din boll när jag tittar åt ett annat håll?” Jag skrålar med Torsson och hoppar och klappar! Konsert. Wow i magen! Glädje i fötterna. Kolsyra i själen. Volleyboll-Molly är fortfarande en höjdarlåt! Minns den från en annan tid, på väg till någon match i klubbens fula, skrangliga buss. Lycka i jäkligt kall buss. Inte min tur att sitta på lösa sätet. Sol genom fönstren och skrål i grön buss. 

På filmfestivalen såg jag den norska filmen ”Optimisterna” och har ni inte sett den än så gör det idag! Den handlar om ett gäng norska damer (66-98 bast) som spelar volleyboll ihop. De kan inte reglerna så bra men det gör inte så mycket. Men mest handlar den om livsglädje och man kan inte gå från filmen utan att le, utan att vara flera goa grader varmare. Hon som gjort filmen var i 30-årsåldern och ville göra en hoppfull film om att åldras. Den som inte blir förtjust i Gro 98 finns nog inte! 

Så vad säger ni? Någon som vill starta volleybollklubb med reumatiker 52? En som kan reglerna! En som kan hela refrängen till Volleyboll-Molly och som är världsbäst på skrålning! 

Förresten vann jag och en kompis VM i tvåmannalag en gång. Och nu skojar jag inte. Aldrig om något viktigt…

Annonser
Standard

Sån’t man blir lite glad av

På vårt kylskåp sitter ett av mina favoritcitat. Det är Hasse & Tage som ligger bakom så klart. Så här står det: ”Våld och förtryck det gör mig ledsen, men kaffe med bullar gör mig glad.” Någon däremot? Klockrent! Det gäller att samla glädjeballonger. Ta tag i en svans och få en färgglad kompis. Kanske skulle man kunna säga att det är extra viktigt om man släpar omkring på en kronisk sjukdom som inte alltid gör en fullt så glad som kaffe med bullar. Men jag vet inte. Jag tror alla behöver ballongerna, vissa dagar helt klart mer än andra!

Det är måndag, inte dagen med det bästa ryktet. Måndag lever ett taskigt litet liv, liksom i skymundan. Om någon alls tycker något så är det negativt. ”Åh nej, måndag igen!” Måndag avundas fredag något gruvligt. Vill byta plats i alla fall någon liten vecka, i november kanske? Men fredag vill ha alla ballonger själv. Fredag är en liten egoist, solar sig i sin glans. Leker med bästa kompisen lördag. Därför tycker jag att vi kör glädjemåndag. Hur ser dina glada ballonger ut? Dela i kommentarer!

Igår blev jag glad. Man går i skogen, så där som man går. Regnet faller så som det gör. Och man blir lite blöt så där som man blir. Och så helt plötsligt det här:
Created with Nokia Smart Cam

Mer sån’t! Det är måndag men där ute vid en stig ler en massa stammar i dimman mot den som råkar gå förbi. Och nu ler de här också!

Standard

På rymmen

Andra gånger har jag krupit omkring på golvet med god marginal till fönstren. Jag har intagit nödproviant från köksgolvsläge. Inte så hygieniskt men väldigt funktionellt. Idag drog jag ut med stackars kompis på tre timmars promenad i småregn. Vi blev både vältränade och krushuvade på köpet! Inget ont som inte har något gott med sig.

Lika bra att erkänna, krypa till korset, lägga korten på bordet. Det har varit städdag i föreningen. Det skall krattas, och fejas och dras ogräs och saneras soprum. ”Aha!” tänker du som känner mig, ”visste att hon var rätt bekväm av sig.” Bekväm sa redan min mamma när hon inte ville kalla yngsta dottern lat. (Äldsta dottern var mer effektiv och inte lika – bekväm).

Fast nu var det inte bara lättjan som sugit sig fast som en igel. Det är kroppen också. Reumatiska leder vill inte bära tungt på fel sätt. Och jag orkar inte förklara en gång till. Ständigt för nya människor. I stället rymmer jag. Och visst var det mysigt vid brasan på fiket med glassen i ena näven och kaffekoppen i den andra.

Lat eller bara förnuftig? Eller både och? Jag har räddat några leder i alla fall och jag slapp skyffla runt dammet på köksgolvet! Tack E för rymningshjälp!

Standard

Det var en gång

Snart kanske det är dags för något slags jubileum, för nu har vi varit ihop rätt länge, jag och reumatismen. Jag vet inte riktigt vad vi skall göra den och jag, för att liksom fira. Gå ut och äta kanske? Det var så vi träffades. Jag åt något som gav mig camphylobakter och sen bjöd liksom sjukdomen in sig på kalaset.

Sen dess har jag försökt göra slut många gånger. Tydligen gillar den mig mer än jag gillar den. I alla fall vägrar den dra. Jäkligt enveten är den. Förstår inte vinkar. Fattar inte hellre de största, argaste orden. Hajar inte att det tunga artilleriet rullar in. Är korkad.

Alla relationer har en början. Så här var det för just oss:
En morgon vaknade jag med gigantiska fotbollar i änden av sängen. De rullade kring där en gång mina fötter suttit. Det gjorde ont i bollarna och de var röda. Jag kände inte igen dem. Just den dagen skulle jag och min man åka på vandrarhemshelg med några kompisar. Vi skulle vandra och spela brännboll och sånt. Nu vill inte de runda, röda som jag en gång kallat fötter ens vandra iväg till toaletten med resten av kroppen. Jag stödde mig ynkligt och kved föga glamoröst. Vandringshelg? Tror inte det. Nej.

Det blev jourvårdcentralen i stället. Flera månader senare fastställdes det vem som var den skyldiga, vem som hade pumpat upp fotstackarna. ”Utvisning!” hävdade jag. Men reumatismen stannade, trots gula kort och röda. Nu bor vi ihop. På något sätt borde vi kanske fira att vi kan leva tillsammans, trots slitningarna. Tips någon?

Standard

Stylingtips från ett proffs!

Om man skall lyckas i bloggosfären måste man skriva ner lite coola tips om smink och mode. Jag vet att ni längtat. I slutet av inlägget kommer det! Dock utan före- och efterselfies. Ni får nöja er med inre bilder eller för den modige prova själv hemma till helgen! Det kan bli en minnesvärd helg. På alla de olika sätten.

Men först till något helt annat. I tisdags släpptes jag och plånboken ur tandläkarens käftar. Ingen av oss var sig riktigt lik. Och då har det ändå inte börjat än – inte på riktigt! I m(aj!) blir det mer kul, tappade fyllningar (2) skall fixas och ett hål skall lagas. Inget stort jag vet. Men jag är inte van. Innan den reumatiska sjukdomen och muntorrheten (ej att förväxla med munterheten) slog till var jag en sån där äckeläppelkindad typ som snabbt som vinden dansade in och ut från tandläkaren med oskadd käft och bara smånaggat bankkonto. Det är lite annorlunda nu. Och då behövs ju skönhetstipsen! Så man kan känna sig fin och vacker! En snäll kollega uppmuntrade mig att dela med mig, so here goes!

Det var på personaltoan – där allt stort och viktigt har sin början. I spegeln mötte jag ett väldigt intressant troll. Det såg på samma gång skrämmande och spejjjsat ut. Direkt från yttre rymden. Och nu är du sugen på att pröva själv, inte sant?

Du behöver:
Hår (gärna krulligt och envetet!)
Cykelhjälm
Shampo
Säng

Så här gör du. Du tvättar hår för sent på kvällen. Du skippar balsam (bara för de mjäkiga). Du lägger dig i sagda säng när håret fortfarande är lite fuktigt. På morgonen trycker du hjälm på huvudet och cyklar för fort i uppförsbackar. Du blir lite läskigt svettig under hjälm. Du tar av hjälm. Låt självtorka! Nu kan även du skrämma dig till liv en dödfödd vardagsmorgon! Berätta gärna om hur det går!

Ha en solig, rolig helg med ny frisyr (billig – tandläkarräkningen) och många ystra timmar bland starar och vitsippor!

Standard

Ohälsotal

”Ohälsotalen har sjunkit” konstaterade Fredrik Reinfeldt nöjt när jag för bara ett par timmar sedan hörde honom prata på den gymnasieskola där jag jobbar. Sedan lade han till något om minskat utanförskap. Så fint! Innebär det att vi vare sig är sjuka eller ynkligt utanför längre?

Det vore ju lite najjjs om det var så. Vi är friska och alla med i det stora innanförskapet. Eller vänta lite? Kan det finnas andra förklaringar? Försäkringskassan jagar oss sjuka rätt effektivt. Ibland så energiskt att vi skäms för fusk som ännu inte är påtänkt – allra minst av oss själva. ”Antalet sjukersättningsfall har minskat”, log Reinfeldt vidare. Vad fint! Som något slags helande nästan. Lite religiöst rentav? En hand hålls över våra sjuka huvuden och vi reser oss och vandrar iväg hurtfriskt jonglerande med våra sängar? Publiken jublar.

Nu för tiden finns det regler för hur lång tid det skall ta för människor med en specifik diagnos att bli helt arbetsföra igen. Det styr i viss mån hur läkare gör med sjukintyg, sjukskrivningsmakten ligger inte hos dem längre utan på helt andra bord på patientsäkert avstånd.

När jag fick min diagnos för drygt tio år sedan, fick min läkare övertyga envisa mig om att det inte var en strålande idé att arbeta heltid när jag mådde som jag mådde. Det tog tid innan jag förstod och accepterade. I dag är läget annorlunda. Innebär det att jag är frisk nu? Det vore fint om det var så men regelsystemet har inte botat mig. Kanske inte någon annan heller.

Så vad är ohälsotal? Jag är petig med ord. Ohälsotal får det att låta som om all mänsklighet är borttvättad. Det är bara siffror. Siffror som skall vara snygga. Särskilt valår skall de det. Finns det någonstans där vi sjuka kan gömmas undan? Fast vänta nu, vi har också rösträtt. Än så länge har vi det! Och det kan hända att vi är fler än någon tror!

Standard

Gungbräde

Finns de kvar på lekplatserna, gungbrädena? Kanske har de blivit så farliga att de flyttat in i kommunhusen? Kanske sitter kommuntanter och kommungubbar på dem och gungar med någon jämviktig typ, alltmedan det kommunala kaffet kallnar och budgeten skiter sig en gång till. Jag har inte sett detta hända i verkligheten. Inte än men det betyder väldigt lite. Egentligen gör det det.

Jag pratade om gungbräden i fredags. Inte faktiska gungbräden men om balansen. Ibland sitter man på ena sidan och kommer inte upp. Andra gånger svävar man högt upp och har helt glömt det där med jordbundenheten. Man dinglar med benen och tänker att tids nog så.

Reumatism gör mycket med en och balansen spårar helt ur. Pigga dagar förlöses duracellkaninen ur ett inre rum du inte visste fanns. Den yrar runt och gör frisksaker till batteriet – trots det fina märket – helt ballar ur och du ligger med endast en snurrande kaninsvans i vädret och undrar hur det blev så där för mycket igen. Öronen blir smutsiga där på marken och du har inte ens anständigheten att plocka upp och borsta av.

Nästa dag träffar du trötthetsvraket redan i badrummet. Du blir rädd för den där i spegeln. Den är så glåmig. Du känner inte igen. Är du klok kapitulerar du och ser om de bästa Gavin&Staceyavsnitten tre gånger till. Är du dum cyklar du till jobbet. Ja, cyklar! För att du (jag!) är för trött för att tänka.

Och så kommer nya dagar. Och du sitter på gungbrädet och fladdrar stundtals i det blå och kan stundtals inte lyfta en millimeter. Och lite längtar du efter mittemellan och en lagom tjock kommunpolitiker.

Standard